Det fulländade djuret?
Vad människokroppen egentligen är till för

Man skulle kunna skämta med personer som klagar över att de har ”tennisarmbåge”, alltså epikondylit, en inflammation i muskelfästen vid armbågsleden, och säga, att hade ni spelat tennis regelbundet så hade ni sannolikt aldrig fått tennisarmbåge. Detta är naturligtvis en grov generalisering. Man kan mycket väl få epikondylit om man spelar tennis – om man exempelvis håller sin racket fel! Men som vi skall se ligger det ändå mycket bakom skämtet. För att lätt förklara problemet kan vi hämta ett exempel från idrottsmedicinen.

Vi drar på oss helt onödiga krämpor
För bara något decennium sedan möttes läkare och sjukgymnaster ofta av fotbollsspelare med svåra muskelbristningar i lårmusklerna. Detta kan synas märkligt eftersom just fotbollsspelare under sina intensiva träningspass och matcher utvecklar extremt starka lårmuskler – men i huvudsak på framsidan av benet (quadriceps). För att benen inte skall snedbelastas under arbete och musklerna förorsakas skador, måste en rad andra muskler samverka med motsvarande belastning – i detta fallet bland annat musklerna på lårets baksida, hamstringsmusklerna. Idag vet alla fotbollstränare att kompensationsträning är ett måste för att inte skador skall uppstå.

Klättring kräver en perfekt koordination av kroppens alla skelettmuskler och ställer exceptionella krav på styrka, smidighet, balans, uthållighet och, inte minst,ett mycket starkt psyke. Den är en av de få aktiviteter bland oss moderna människor som fullt ut kräver ett utnyttjande av alla de mänskliga fysiska och psykiska förutsättningar som vi alla föds med, men som ytterst få idag utnyttjar. I en ursprunglig livsmiljö var det en fråga om överlevnad.

Ett annat bra exempel på hur det går när vi inte är förberedda och tränade för nya arbetssituationer, är det som drabbat tusentals nyinryckta värnpliktiga i armén. Det spelar ingen roll hur aktiva motionärer eller idrottsligt verksamma rekryterna är – väldigt få av dem har före inryckningen marscherat miltals i tunga kängor – och ingen av dem har specialtränats för detta! Resultatet är välkänt: Svåra smärtproblem på grund av försvagning av broskytan under knäskålen (patella) mellan lårbenet (femur) och sken- och vadbenen (tibia och fibula), och eventuell degenerativ förändring av brosket under knäskålen (chondromalacia patellae). Denna överbelastning skulle lätt kunnat förhindras genom en förebyggande, allsidig styrketräning.

Men hur är det då med de av oss som sitter framför datorn och får ont i nacke, axlar och armar? Eller utför monotona arbetsmoment inom vården, vid yrkesmässig städning – eller matlagning i storkök? Innan vi kommer in på dessa problem måste vi emellertid rekapitulera vår evolution.

Det finns inte någon muskel i kroppen som inte behövs. Konrad Lorenz har uttryckt det så, att människan är det enda djur på jorden som kan springa tre mil, därefter dyka ner i en flod, simma under vattenytan femton meter och samtidigt plocka upp någonting från bottnen, och slutligen klättra upp för en bergvägg. Som vi redan sett är människan anpassad till ett liv i träden – sedan mer än tjugo miljoner år. När vi reste oss på bakbenen för sex-sju miljoner år sedan skulle vår muskulatur komma att förändras och anpassas till den upprätta gången, bland annat utvecklade vi en kraftig bakdel, sätesmusklerna (gluteus), samtidigt som rygg-, bröst- och vridmusklerna (bland annat stora bröstmuskeln, pectoralis, breda ryggmuskeln, latissimus, och främre sågmuskeln, serratus) fick delvis nya roller: att hålla kotpelaren upprätt och samtidigt möjliggöra kraftiga vridningar i sidled. Kraftigt utvecklade vadmuskler (gastrocnemius) blev nödvändiga för att via akillessenan möjliggöra fotens rörelser när man springer och går.Våra magmuskler (rectus abdominis med flera) utvecklades för att kunna stödja ryggen och hjälpa till vid böjning och resning

Varje enskild del av vår muskulatur är avsedd att i perfekt koordination med andra muskelgrupper samverka för att helheten skall möjliggöra för oss att kunna springa, klättra, krypa, simma, lyfta, bära och så vidare, allt för att överleva i naturen, undgå faror och skaffa mat för dagen. De muskler i kroppen som vi viljemässigt kan styra kallas skelettmuskler eller tvärstrimmiga muskler (andra muskler kan vi inte nämnvärt påverka, exempelvis hjärtats rytmiska sammandragningar). Skelettmuskulaturen binder samman de olika skelettdelarna med senor. Muskelkraften kommer aldrig från en enda skelettmuskel, utan undantagslöst från muskelgrupper, en synergi. Vår hjärna ger incitament för en önskad rörelse, inte för sammandragning av en enskild muskel.

Jag vill tipsa en vän om den här sidan!

Du kan köpa boken "Det ofullkomliga djuret" av Göran Burenhult i vår webbshop.