Eva Sanner

Psykologi

Jag har inte haft mens på 1 år
Jag har kommit in i en ond cirkel. Jag tränar mycket och äter knappt någonting. Jag behöver nog hjälp. Min mens har jag inte haft på snart ett år och jag har tappat minst 15 kilo på drygt ett år. Jag har humörsvängningar, är lättirriterad och allt går ut på min träning. Jag blir galen snart. Min pojkvän och jag bråkar en hel del om detta. Jag hoppas att du kan hjälpa mig.

Anonym

Jag förstår av ditt brev att du känner dig maktlös i den situation som har uppstått. Att vara så fixerad av träning och av att inte äta ger inte utrymme för mycket annat i livet. Du har redan märkt att din relation till din pojkvän tar stryk av att du inte mår bra. Att mensen försvinner och inte kommer tillbaka på så lång tid som ett år är mycket allvarligt och inget att rycka på axlarna åt, inte heller din stora viktnedgång.

Mitt råd till dig är att söka upp din husläkare och helt enkelt berätta hur illa det är. Du behöver undersöka hur din kropp mår och sedan få remiss till specialistvård. Du skriver inte var i landet du bor, men åtminstone i Stockholm finns flera specialistkliniker för det du förmodligen lider av, nämligen sjukdomen anorexi. Även på andra håll i landet finns sådana specialistmottagningar.

När jag skriver det här, så riktigt ser jag framför mig hur du kastar brevet ifrån dig. En del av dig förnekar nämligen förmodligen hur det är ställt. Det är den delen som tycker du är tjock när du tittar dig i spegeln, fast du sannolikt är smalare än de allra flesta. Det är den delen som får dig att gå iväg och träna, fast du egentligen behöver vila. Det är den delen som väljer att inte använda ordet anorexi i ditt brev – fast så många tecken tyder på att det är vad det handlar om.

Men som tur är finns det också en del av dig som verkligen vill ha hjälp och förstår att du inte klarar upp det här på egen hand. Annars skulle du aldrig ha skrivit till mig. Försök att ge den delen av dig själv lite mer energi. Visa brevet och svaret för din pojkvän och förklara att du har blivit sjuk och behöver hans stöd för att våga söka hjälp. Försök inte att vara duktig och klara ut det här själv, utan be honom eller dina vänner om stöd. Kanske finns det också någon i din familj som skulle kunna ge dig stöd att söka den läkarhjälp du behöver nu.

Tänk på att livet har så mycket mer att erbjuda än träning och svält, svält och träning. Din sjukdom gör att du får ett snett perspektiv på vad som ger dig självkänsla och koll på läget. Du tror att du har kontroll när du inte äter. Men i själva verket har du förlorat kontrollen. Som du lever nu så riskerar du din hälsa, din relation och faktiskt till sist ditt liv. Vänta inte en dag till utan sök hjälp.

Eva

Kan man bota kort stubin?
Jag har alltid haft kort stubin. Det var värst när jag växte upp, men det är fortfarande jobbigt (jag är nu 28 år). Jag brusar upp för småsaker hela tiden, både tillsammans med min flickvän, familj och okända jag träffar. Förut hamnade jag ofta i bråk, men nu är jag inte ute så ofta på krogen. Jag har också svårt att förlora, som en del i allt det här. Jag blir vansinnig om jag får stryk i sport eller sällskapsspel. Nu har jag precis börjat spela golf, och det är ju typiskt en sådan sport där man kan bli hur förbannad som helst när det går dåligt. Jag brukar slänga klubbor omkring mig och vråla så att alla glor, när jag missar.

Nu undrar jag om jag borde undvika sporter där man tävlar mot andra, för att hålla mig lugn – eller om jag tvärt om behöver hålla på med sånt för att »öva mig« på att inte bry mig så mycket. Jag undrar alltså om det finns något sätt att bota sig själv från dåligt humör?

Petter

Att undvika sporter där man tävlar mot andra har förstås den fördelen att du slipper känna dig som en förlorare. Du kan jogga, styrketräna, simma eller göra andra saker på egen hand. Men även om du väljer dessa eller andra sporter där man inte tävlar mot andra, så försvinner inte din »inre tävling«. Du vet ju att det finns andra som springer fortare, lyfter tyngre och simmar fortare – även om du inte ser dem göra det just då. Kan du stå ut med det?

Att medvetet utsätta dig för risken att förlora och tappa kontrollen skulle teoretiskt kunna vara en väg, men jag tror bara att den fungerar om du samtidigt får hjälp att bearbeta den bristande självkänsla som många gånger är orsaken till ett beteende som det du beskriver.

Ju sämre vi tycker om oss själva, desto svårare har vi att inte vara bäst. Många av oss växlar mellan att känna oss suveränt duktiga (om det går bra) och att känna oss totalt värdelösa (om det går dåligt). För dig gäller det att förstå att oavsett om det går bra eller dåligt på golfbanan eller i kortspelet, så är du samma person ändå. Du blir inte »bättre « av att vinna. Du vinner eller förlorar helt enkelt. Och i morgon är en ny dag.

Mitt råd till dig är följande: skaffa dig en professionell samtalspartner, en beteendevetare eller psykolog/terapeut. Din dåliga självkänsla är inget du är född med utan en felinlärning som du faktiskt kan arbeta med för att förändra. Du kan också få hjälp med att undersöka vad ilska egentligen är för något och hur den känslan istället kan användas som en positiv kraft för förändring. På sikt tror jag det är möjligt för dig att lära dig stå ut med dina känslor i högre grad än nu. Det kommer att göra din vardag lättare och dina relationer mer harmoniska.

Eva

Fler frågor!

Fråga vår Expertpanel

Jag vill tipsa en vän om den här sidan!