Eva Sanner |
PSYKOLOGI
Jobba
med ätstörningar
Jag
är en tjej på 22 år som vill jobba med att behandla barn och
ungdomar som lider av ätstörningar – men jag vet inte var de
jobben finns. Och vilken utbildning behöver jag?
Kan
jag »plocka ihop« en egen utbildning, med kurser i styrketräning,
kostrådgivning, personlig träning samt psykologi
Förvirrad
De
senaste årens utveckling när det gäller kunskap och behandling
av ätstörningar har nog inte riktigt avspeglat sig när det gäller
utbildningar.
Du
kan arbeta med ätstörningsproblematik antingen inom den offentliga
vården eller inom den privata sfären, det vill säga på olika
hälso- och träningsinstitut. När det gäller det första fallet,
finns på de flesta stora sjukhus någon typ av ätstörningsenhet.
Om
du vill arbeta med barn eller ungdomar med ätstörningar är det
bra om du har en grundläggande medicinsk utbildning, till exempel
sjuksköterskeutbildning. Denna kan du sedan komplettera med
kortare kurser inom området som ges vid universitet och högskolor.
Hur arbetsmarknaden ser ut vet jag inte, men det finns som sagt
ett rätt stort antal kliniker.
Eftersom
orsakerna till ätstörningar är många (ärftlighet, miljö, psykologiska
faktorer, samband med tidigare övergrepp) kan du också arbeta
med ätstörningar som psykolog och/eller psykoterapeut med detta
som specialinriktning. Även här krävs dock flerårig högskoleutbildning.
När
det gäller den andra vägen, så är det faktiskt den du redan
slagit in på. Genom utbildning till personlig tränare, kostrådgivare
och genom kortare kurser inom området ätstörningar (ges vid
många universitet som kortkurser, exempelvis Karolinska institutet
i Stockholm) kan du bli en suverän rådgivare på ett seriöst
gym. Du kommer då att arbeta förebyggande, vilket kanske är
positivt på ett annat sätt än när man arbetar med redan sjuka.
Däremot kommer du då inte att möta patienter direkt på samma
sätt som inom vården av patienter med ätstörningar.
Kanske
kan du börja inom gymvärlden och känna dig för, för att senare
skaffa dig en högskoleutbildning om det visar sig vara lika
intressant som du anar.
Eva
Har
min dotter bulimi?
Min
man, jag själv (båda runt 50) och vår 23-årige son orienterar
på motionsnivå, och våra båda tonårsdöttrar tränar friidrott
på distriktsnivå. Vi har alltid varit väldigt noga med att förmedla
en sund inställning till träning och mat till våra barn. Jag
hade själv någon typ av ätstörning när jag var ung och friidrottade.
Detta ville jag inte skulle hända mina döttrar, så jag har hela
tiden följt deras idrottande på nära håll.
Nu
är jag dock orolig att min äldsta dotter (18 år) har fått bulimi.
Detta oroar mig väldigt, men jag vet inte hur jag ska ta upp
det med henne. Hon har inte gått ner i vikt direkt, men hon
låser in sig på toaletten efter måltider och är ofta på dåligt
humör. Sedan har hon sår på händerna som hon inte har haft förut
och det vet jag att man kan få. Finns det fler tecken jag kan
leta efter? Det känns dumt att anklaga henne om jag har inbillat
mig alltihop. Men är det som jag tror, så får det ju inte bli
värre. Jag vet att vi har gjort allt för att förhindra detta,
men man tar ju ändå på sig skulden.
U
Som
förälder till idrottande barn och ungdomar är det en fin balansgång
man behöver gå – både uppmuntra, sporra och stödja och samtidigt
låta sitt barn ha sin integritet.
Nu
när du är orolig för din dotter är det viktigt att inte förlora
det förtroende som ni har mellan er genom att gå för burdust
fram. Samtidigt är dina misstankar allvarliga, och dessa problem
inte att leka med. Situationen kan snabbt bli värre.
Du
har rätt i att sår på händerna är ett varningstecken, liksom
det faktum att hon drar sig undan på toaletten efter måltider.
De flesta bulimiker är faktiskt normalviktiga, så att hon inte
är tjock betyder i princip ingenting i detta sammanhang.
De
negativa effekterna av att ofta kräkas upp maten är förlust
av livsviktiga salter till följd av kräkningarna (vilket är
ansträngande för hjärtat), irritation eller blödningar på slemhinnorna
i mage och matstrupe, skador på tänderna, förstorade spottkörtlar
och riklig avföring (överanvändning av laxermedel).
Jag
skulle råda dig att berätta för din dotter att du är orolig,
och fråga om det är något du kan göra. Dra dig inte för att
berätta om de problem du själv hade som ung.
När
ett barn mår dåligt, mår föräldrarna också dåligt. Försök att
inte tänka så mycket på vad du har gjort fel, som på vad du
kan göra nu för att vara till hjälp.
Dina
döttrar sysslar med samma typ av idrott som du gjorde när du
var ung. Kanske vill de bli lika bra som mamma, kanske konkurrerar
de omedvetet med dig. Ta tillfället i akt att diskutera med
dem om vad som är viktigt i livet. Vad händer om man inte är
bäst, smalast eller snabbast? Är man lika mycket värd då – eller
gäller det att ligga i för att ständigt förbättra sina resultat
på alla områden?
Om
du fortfarande är orolig efter att ha talat med din dotter råder
jag dig att kontakta närmaste större sjukhus för information
om specialistklinik i din region. Du kan också läsa mer om bulimi
i boken »Sluta hetsäta « av Helen Glant (Natur och Kultur, 1996).
Eva
Fler
frågor!
Fråga
vår Expertpanel
