Till uthållighetsidrotter räknar vi det mesta som omfattar aktivitet på näst intill maxpuls under minst en halvtimme; längdskidåkning, långdistanslöpning, cykling, triathlon med mera.

Uthållighetsidrotternas karaktär består med nödvändighet av ett visst mått av monotoni. Att behärska monotonin och att hålla huvudet kallt och att följa en på förhand uppgjord strategi är ofta avgörande för framgång i de flesta konditionsidrotter. Vi vet att fysisk trötthet i de allra flesta fall ger starkare negativa effekter på den mentala kapaciteten än på den rent fysiska prestationsförmågan. När trötthetsreglerande ämnen utsöndras i hjärnan kan man sällan viljemässigt kämpa vidare, samtidigt som risken för misstag ökar rejält. Alla system säger i princip ”Dags att gå och lägga sig – god natt!”. Det är mycket starka krafter vi kämpar mot!

En positiv mental bild av den trötthet och den smärta som är ofrånkomlig, främst mot slutet av en långdistansinsats, kan vara skillnaden mellan succé och att tvingas bryta loppet eller att avsluta träningspasset. Det är, som vi tidigare gått igenom, möjligt att bedra hjärnan (det är ju inte hur det verkligen är som styr vår prestation utan snarare hur vi upplever verkligheten), om vi bara jobbar målmedvetet med detta. Mental målbildsträning under lång tid, där kärnan består av bilder av framgång, seger och vällust som är starkare än de negativa bilder av mjölksyra, skavsår och motvind som lätt kan få dominera i en oförberedd hjärna, är en viktig del som kan betraktas som mental grundträning.

Väl på plats bakom startlinjen gäller det även att lura hjärnan temporärt under loppet. En femmil på skidor kan kännas otroligt lång, särskilt i blötföre. Ett marathonlopp eller en triathlon är knappast heller något som brukar upplevas som en snabb affär. Ett enkelt mental knep kan vara att dela upp loppet i mindre delar; kilometerpasseringar, högerkurvor eller antal människor klädda i rött eller andra lämpliga ”milstolpar”. För erkänn att 60 högerkurvor känns mindre imponerande än 42195 meter? Det finns även en gammal historia om en ultralöpare som delade upp ett 100-kilometers lopp i tio harar, eftersom det låg en död hare längs med vägen på det tiokilometers varv loppet sprangs på! Inte så dumt tänkt, eller hur?

Smärta är en subjektiv och upplevd känsla, som är mycket individuell. Vissa människor ”tål” mycket smärta med andra viker ner sig så snart det gör det minsta ont. Genom mental förberedelseträning kan man höja sin tröskel avsevärt. Är man förberedd på att det kommer att göra ont, men även på att detta är en del av den verklighet man själv valt och att det går att besegra smärtan, genom positiva mentala bilder blir plågan mycket mindre. Mental träning hjälper till att avleda tankarna från det irriterande skavsåret till målet som hägrar i fjärran. I stället för att fokusera på att musklerna i vaderna känns stumma kan man använda stegens monotona tramp mot asfalten som triggers för att i stället hamna i ”the Zone”, där allt känns lätt och bra.

Som alltid krävs träning, träning och åter träning för att detta ska fungera. Denna typ av träning är dock väl investerad tid för den som har tänkt sig att förbättra sina konditionsmässiga prestationer!

Lycka till!

Jag vill tipsa en vän om den här sidan!

Getfit, som består av Janpeter och Ulrika Sangborn, jobbar med psykisk och fysisk prestationsutveckling. Mer information om deras verksamhet kan du hitta på www.getfit.se.