Eva Sanner |
PSYKOLOGI
Dåligt
självförtroende
Jag
har sedan jag var ganska liten varit »lite för tjock«. Detta
har satt spår i mig och mitt självförtroende har blivit helt
förstört. Jag spelar handboll, och jag vet att jag kan (det
säger andra), men jag vågar inte. Jag känner att de andra kan
bättre och därför får jag aldrig vara med på matcherna. Det
tar på självförtroendet.
Jag
har också börjat träna på gym en gång i veckan, men tycker att
det är pinsamt. Jag känner mig så tjock och obetydlig, medan
mina kompisar enligt mig ser helt perfekta ut, så jag har nästan
slutat träna helt. Jag säger att det är för att jag måste förbättra
mitt självförtroende, men jag vet ju inte hur.
Detta
har nu lett till att jag nästan har slutat äta. Jag är nästan
alltid hungrig, men det är bara detta som har gett resultat
på min vikt, och det är det enda sättet jag har trivts med.
Mitt liv känns så kasst just nu, och jag hoppas att ni skulle
kunna hjälpa mig
Anonym
Många
av de saker som du tar upp handlar om hur styrd du är av dina
tankar. Du tror att du är dålig, du tänker att kompisarna ser
perfekta ut, du tycker det är pinsamt att träna.
Tankar
är tankar och de kommer och går. Men vi behöver faktiskt inte
tro på dem fullt ut. Ditt »jobb« nu är att förstärka dina positiva
tankar så att de kan matcha de negativa och till sist segra
över dem. Använd dig av positiva omdömen som du fått från andra
– att du är bra på handboll, att du kan spela. Skriv ned de
positiva tankarna på ett papper.
Jag
ska inte ge dietråd, det kan andra i frågepanelen göra bättre,
men det är definitivt inte bra att svälta sig själv för att
minska i vikt. Istället ska du förstås äta regelbundet, men
röra dig så mycket att du förbränner mer än du äter.
Det
låter på dig som att du tror att du behöver förbättra ditt självförtroende
för att kunna träna. Men det är ju precis tvärtom – självförtroendet
förbättras av att man tränar fysiskt. Genom att skaffa dig en
träningskompis kan du göra det lättare att komma iväg och träna.
För varje gång du kör ett träningspass – tänk att du har lagt
ytterligare en byggsten i din nya starka självkänsla.
Eva
»Min
dotter har en mental spärr«
Jag
är mamma till en 14-årig tjej som är duktig i friidrott och
utövar de flesta grenar. Till saken hör att höjdhopp har varit
en av hennes bästa grenar, men nu har hon fått en mental spärr.
Hon hoppar lätt 20 cm över när ribban ligger på 1,35 – men får
sedan en totalspärr när man höjer bara två centimeter. Detta
har pågått en längre tid och hon säger själv att hon tänker
»hoppa!« men sen lyder inte kroppen. Nu har även hennes lillasyster
börjat med samma sak.
Vad
kan man göra åt detta, har ni några bra råd?
Catharina
Grattis
till att båda dina döttrar är så fysiskt aktiva – det kommer
de säkert att ha glädje av hela livet. Jag förstår att du vill
hjälpa din dotter ur hennes dilemma.
I
den populära visdomsboken »Profeten« står följande att läsa
om barn: »Ni (föräldrar) kan giva dem er kärlek, men inte era
tankar, ty de har sina egna tankar. Ni kan hysa deras kroppar
men inte deras själar. Ty deras själar dväljs i morgondagens
hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar. Ni må sträva
att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er. Ty livet
vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.«
Vi
vuxna har en tendens att överföra en massa saker på våra barn.
Vi vill att de ska lyckas med allt, att de ska göra det som
inte vi klarade eller hade möjlighet till. Det är naturligt,
men också något vi som föräldrar behöver se upp med.
Frågan
är: hur viktigt är det för dig att din 14-åring (och hennes
syster) lyckas? Vad är det för problem med att hon fortsätter
hoppa 1,35 ett tag utan krav på att höja ribban? Är det tillåtet
att bara hoppa för att det är roligt – eller måste resultaten
bli bättre för varje termin?
Jag
kan ha fel, men jag får en känsla av att det bästa som kunde
hända dig och dina flickor just nu är att det blev lite mindre
prat om resultat och träning, och lite mer samvaro där ni inte
mäter någonting alls utan bara har kul tillsammans.
Det
är också viktigt att ta hänsyn till din dotters ålder. Fjorton
år är en ålder då många flickor, också de som alltid varit mammas
bästa lilla vän, plötsligt kan börja markera sitt eget revir
på en mängd olika sätt. Bästa väninnan blir mycket viktigare
än mamma, egna åsikter förfäktas på det mest ihärdiga sätt,
regler och överenskommelser bryts mest för brytandets skull.
Flickor behöver ta avstånd från mamma och ibland kan de göra
det på sätt som de inte ens själva förstår.
Det
kan vara svårt att hitta balansen mellan att stötta och lägga
sig i, mellan att uppmuntra och att pusha. Det gäller att vara
finkänslig och hela tiden fråga sig: vad behöver hon just nu?
Är det mitt behov jag pratar om?
Om
din dotter har talang för friidrott kommer hon med säkerhet
att utvecklas vidare. Får hon tillbaka lusten att hoppa, så
kommer säkert resultaten också så småningom. Eller också kommer
hon att sluta och göra något annat på sin fritid.
Eva
Fler
frågor!
Fråga
vår Expertpanel
