En människa som gjorde sånt som inte går.

Den 18 april 1997 gjorde en man en fantastisk prestation då han sprang ett marathonlopp. Det i sig är ju numer inte så fantastiskt märkvärdigt.

Bara i varje svensk småstad lär det finnas minst ett tiotal personer som genomfört flera marathon – och då talar vi inte enbart om elitidrottare! Även vanliga medelsvensson genomför då och då ett eller flera långlopp, utan att någon höjer på ögonbrynen för det.

Varför skulle då just det här aprilloppet vara värt extra uppmärksamhet?

Förutsättningarna var följande;
> Loppet avgjordes i marockanska Sahara och heter ”Marathon des Sables”. Något hundratal personer brukar fullfölja varje år av de cirka 4-500 som kommer till start.

> Temperaturen ligger i allmänhet på mellan 50 och 60 grader i solen.

> Loppet avgörs i ökensand, i mestadels obanad terräng. För varje steg framåt åker du ett halvt steg bakåt.

> Diverse småkryp försöker hela tiden göra livet surt för de tävlande.

> Ökensanden yr omkring, varför du ofta behöver täcka för ansiktet för att kunna andas eller se.

Mannen, som heter Chris Moon, hade några år tidigare förlorat en arm och ett ben vid en minolycka. Förutom att det inte är helt lätt att springa med protes, har Cris Moon en mindre blodmängd och kroppsyta att fördela den värme som alstras vid löpningen på. Inte nog med att han springer med protes – hans hjärta måste dessutom jobba mycket hårdare för att pumpa ut blod som ska kyla kroppen för att motorn inte ska skära ihop!

Något att tänka på för dig som blir andfådd och trött bara av tanken på att ta ett varv på elljusspåret.

Är Chris Moon någon sorts ”übermensch”, eller? Ja, kanske har han vissa extraordinära egenskaper, men innan olyckan utmärkte han sig inte särskilt mycket. Hans ”positiva avvikelse” ligger troligen mer på det psykiska planet än det fysiska. Han har vägrat att acceptera de begränsningar som proteserna skulle kunna innebära och istället vänt fokus mot att testa sina gränser, att det mesta fortfarande är genomförbart och måhända upptäcka att vi faktiskt är ganska gränslösa! I stället för en man med stukad hjärna har Chris Moon blivit en gränslös benlösing…

Kan vi som har ben och armar i behåll lära oss något av denne man? När vi klagar som mest och säger som örebroaren; ”det går aldrig!”, borde vi väl snarare försöka att se möjligheterna i livet?

Ha en gränslös månad!

”Endera finner vi en väg, eller också bygger vi en.”
Hannibal

Getfit, som består av Janpeter och Ulrika Sangborn, jobbar med psykisk och fysisk prestationsutveckling. Mer information om deras verksamhet kan du hitta på www.getfit.se.